Då oyckan var framme

Sommaren 2013 fick vi en objuden gäst till holmen för andra gången, o l y c k a n.
Första gången olyckan var framme vid villabygget var första sommaren på holmen då sonen och maken röjde på villatomten. Sonen satte sig på en sten som lade sig i rullning. Sonen hamnade under stenen med sitt ben. Sami hörde inget för han hade igång motorsågen men han kände att marken vibrerade, och började se runt sig vad som hände. Det var alltså ingen liten sten sonen fick på sitt ben. Med gemensamma krafter fick de med nöd och näppe bort stenen. Den olyckan kunde ha gått mycket illa men slutade bara med blånader och ömhet som gick om av sig själv.

Tredje sommaren var maken ensam på storholmen när jag var med barnen på lillholmen bredvid. Sami var på väg upp med byggmaterial och tog tag i en bräde som han alltid gjorde. Brädan gav vika och Sami föll baklänges ner i vattnet, på vägen ner dunsade han med baken på en sten. Då han hamnade i vattnet såg han stjärnor och det svartnade för hans ögon. Han tänkte om han svimmar nu drunknar han. Med en sista kraft fick han tag i en sten vid strandkanten och där lade han sin kind och kunde återhämta sig. Den här smällen ledde sen till smärtor, sömnlösa nätter, sjukskrivning på sjukskrivning och slutligen efter en magnetröntgen fick han akut tid till en ryggoperation på senhösten.

Det var mycket som hände tredje byggsommaren. En dag fick jag fara med ett av barnen från holmen via hvc och direkt till sjukhuset och där fick vi stanna några dagar för observation och en ordentligt utredning på kraftiga symptom.

Just den här sommaren var villabygget i ett ”kritiskt” skede, eftersom vi börjat timra stockarna behövde vi också få takstolarna och plåttaket på villan. Vi fick ovärderlig hjälp av goda släktingar och det är vi oerhört tacksamma för.

Stugan hann jag få målat innan hösten och slutklämmen gjorde sonen och hans kusin som täckte fönstergluggarna inför vintern.

Senaste sommar träffade Sami en villagranne från en annan holme som erbjöd sina hjälp om vi någon gång behöver, han är läkare och det var en mycket fin och betydelsefull gest. Jag hoppas dock att vi inte behöver hans hjälp utan istället möts i mera rofyllda lägen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Current day month ye@r *